Deltagarhistoria Segling III – 2008

När jag var 22 var jag med på min första Biscayasegling. Jag hade ju ”alltid” vetat vad Biscaya var, en av mina utmanarkompisar hade varit med och seglat henne till Skottland i början av 2000-talet och en gammal scoutledare hade varit skeppare under flera år. Varför det dröjde så långt som till 22 innan jag också satte min fot på fartyget vet jag inte, men jag ångrar inte en sekund att det till slut skedde.

Vi var 12 tappra mer eller mindre unga utmanare och ledare som träffades på båten som skulle ta oss över till Åland och Biscaya. Vi hade per mail bestämt mötesplats, och satt och småpratade lite blygt med varandra under de timmar det tog för oss att ta oss till Biscaya. Ingen visste egentligen vad som skulle hända under seglingen, även om någon redan hade seglat några gånger. Den gemenskap som jag hoppades skulle infinna sig på båten lyste också med sin frånvaro.

Väl på plats fick vi packa in oss och bekanta oss med Biscaya och blev indelade i grupper innan det snabbt bar iväg. Under 10 dagar skulle vi ta oss från Åland till Helsingfors, men det var tydligen inte så långt (vet väl vem som helst, eller?) så vi skulle hinna med både Ålands skärgård och några dagar i Estland. Estland? tänkte jag. Jag är ju mest med för att jag älskar att segla, vad finns att se i Estland? Jaja, bara vi SEGLAR dit är jag nöjd. Inte hade jag någon aning om vilka fantastiska platser och historia jag skulle springa på, och att jag faktiskt besökt landet 4(!) gånger sedan dess.

För en Stockholmare känns den Åländska skärgården som hemma, vacker men inte så spännande. Vi besökte någon gammal fiskarö, medan vi försiktigt kände på varandra både fysiskt och psykiskt. Det var en del att fixa med på båten förutom själva seglingen. Bara en så enkel sak som att laga mat och diska till 16 personer tog sin lilla tid, för att inte tala om tiden det tog att komma i säng när vi var 5 som slogs om det trånga utrymmet i fören. Men sakta men säkert började vi lära känna varandra, medan vi turades om att seglade på nätterna och besöka platser på dagarna.

Så kom vi så småningom till Estland, efter en natt då i princip alla var mer eller mindre sjösjuka. Själv var jag så trött att jag kunde suttit mig ner och gråtit, men efter lite mat i magen och någon timmes vila piggnade jag till. Så var var vi då någonstans? Estland alltså, eller snarare en liten ö utanför Estlands kust som tydligen hette Dagö. Ett svenskt namn, som inte bara härstammade i att Estland en gång varit svenskt, för tydligen pratade även dagöborna fortfarande någon form av fornsvenska. Numera har jag lärt mig att man faktiskt gör detta i vissa delar av västra Estland, men då kom detta som en överraskning. För att ta oss runt på ön, hyrde vi 3 bilar. Jag hade tur, och fick bilen som innehöll en CD med estländska covers. Gud så vi sjöng under vår lilla roadtrip. Minns jag rätt så blev Robbie Williams ”She is the one” vårt ledmotiv, men det fanns också andra godbitar, som ”you’re in the army”, allt på estländska så klart. När dagen var slut hade vi inte bara besökt Dagös stora fyrar, satt upp små kors i en skog för att få tur i kärlek (tror att detta hjälpt mig mycket i livet hittills) och promenerat på en vacker kustbit. Vi hade även spelat in en dokumentär om vår roadtrip som senare redigerades ombord på Biscaya.

Förutom Dagö hann vi ju också besöka två huvudstäder, Tallinn och Helsingfors. För mig kommer nog alltid Tallinn att vara störst, en gammal och fantastisk stad som tillhört minst 5 olika länder och haft tio mer eller mindre olika namn de senaste 800 åren. Men i Helsingfors hade vi ju å andra sidan turen att kunna besöka ostindiefararen Göteborg.

I slutändan var ändå Biscayaseglingen så mycket mer än de platser vi besökte; alla skratt, att simma bredvid Biscaya i stiltje mitt på Finska viken och de finska scouterna som vi mötte lite här och var som vi både fick chansen att spela volleyboll mot (finnarna vann tyvärr) och ha vattenkrig mot någonstans på Finska viken (kan ha varit detta som inledde det redan nämnda simmandet). Och detta är bara en liten, liten del av vad som hände under mina 10 första dagar ombord på Biscaya.

Numera är jag skeppare på Biscaya, och har nog kommit upp i en 50 dagar till ombord. Jag har hunnit lära mig att segla Biscaya ännu bättre, lärt känna ännu fler skeppare och deltagare och besökt så många fler gömda skatter i Östersjön. Och jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket mer som finns att besöka.